Att förstöra eller bränna böcker är för oss om drivit ett antikvariat en handling som inte känns bra.
När vi köpte in böcker i större partier fick man ofta en del upplagor som var på gränsen till förgängelse och som man blev tvingad att kasta. I allmänhet vållade det inga betänkligheter om det rörde sig om massproducerade bokklubbsböcker.
Lite svårare kändes det dock när det gällde äldre biblar. Inte så gamla att de hade ett antikvariatiskt värde utan de andra. De kom in i massviss och gav upphov till samma problem varje gång. Visserligen är vi inte religiösa men en viss respekt har man för andra människors tro.
Dessutom så fanns det anteckningar i en del biblar, antingen på försättsbladet eller i slutet. Där kunde det med spretig stil stå vem som ägde bibeln och ibland även när nära och kära hade fötts och avlidet. En liten släkthistoria på ett sätt kan man säga.
I del fall vi kunde så försökte vi spåra vem som ägde bibeln och lämna tillbaka den. När vi lyckades så var de flesta lite förlägna och skamsna att de hade gjort sig av med något som beskrev deras släkts historia.
I de fall det inte lyckades att hitta ägaren så donerade vi biblarna till Komvux här i Sjöbo för att används i religionskunskap.
Vilket läraren tacksamt tog emot. Fast de tog stopp där med, de kunde inte svälja hur många klassuppsättningar av biblar som helst.
Och då återstod att kasta dem. Inte välvilligt vi hade inget val.
Så att ge sig till att bränna Koranen som en som kallar sig kristen och dessutom pastor tänker göra är en handling vars enda syfte är att skaffa sig uppmärksamhet på andras vrede.
Och ett tämligen fåfängt försök att döda ordet.
Man kan förvisso ha synpunkter på att reaktionen hos en del muslim kommer bli stark. Samtidigt är det lite paradoxalt att ordstävet – På det bål böcker brinner kommer snart människor förtäras – kommer i fel ordning.
Människor förtärs redan i Afghanistan och på andra platser som en följd av USAs krigföring.
Så på ett sätt är det kanske logiskt att även böcker bränns nu.
…
Via Jinge