I början av 80-talet lärde jag känna en man från Alexandria. Han hette Ahmed och han hade förälskat sig i en svenska. Hon var också kär. Sagt och gjort följde de sina hjärtan och gifte sig. Ahmed flyttade till sin käresta i mellansverige. Inga problem med invandring eller medborgarskap.
Ganska snart efter flytten damp erbjudanden ner i brevlådan om att gå kurser i svenska språket. Han lockades att gå kurser med ekonomiskt bidrag för varje dag han var närvarande i undervisningen.
Ahmed kliade sig i huvudet. Tänkte efter och pratade med sin hustru. Hon tyckte att han skulle anta det generösa erbjudandet, men för honom kändes det fel. Han trodde inte på att han skulle komma nära verkligheten och folket i sitt nya land på det viset. Dessutom kändes det fel för honom att han skulle få betalt utan att arbeta.
Ahmed fruktade inte undervisningen som sådan. I sitt forna hemland hade han studerat arkitektur. – Men han ville snabbt lära sig sitt nya samhälle, dess nyanser och kultur.
Vad gjorde Ahmed? Ja, han sökte arbete som diskare på en restaurang. Han fick lära sig språket, han fick på köpet en inkörsport till vårt svenska samhälle. Han lärde sig vårt lönesystem, skatteavdrag och våra svordomar fick han på köpet. Ahmed gjorde snabba framsteg. Han var en omtyckt arbetskamrat och han vandrade snabbt vidare.
Inga Lill
—
Andra bloggar om: svenska, svenska språket, invandring, integration, diskare, sfi, invandrare