I Råneå, en liten kustnära by i Norrbotten, tar man emot flyktingar trots sin litenhet som ort. Ekonomin i Luleå kommun, som Råneå tillhör, är väl inte den allra mest lysande. Men man bryr sig om varandra.
Det finns en organisation i Råneå, mest bestående av pensionärer, som ser till att dessa flyktingar assimileras i vårt svenska samhälle. De har startat en butik där råneåbor kan lämna in från sina vinds- och förrådsstädningar. Glas och porslin, möbler, bestick och mycket annat. Organisationen har inga vinstintressen.
Som flykting i Råneå blir man inte serverad på silverfat. Man får helt sonika köpa de prylar man ser sig ha behov av. Naturligtvis till en billig penning. – Men det är inte gratis! –
I Råneå får flyktingar lära sig att hela existensen består av ett givande och tagande. Man känner sig som en del av samhället när man samtidigt får god kontakt med de medmänniskor, som ger service i butiken. – Och många börjar umgås med varandra. Utbyta sina respektive hemländers matrecept. Och hälsar på varandra på gatan. –
Lagom är bäst.
Inga Lill
—
| SVD |
—
Andra bloggar om: flyktingar, flyktingpolitik,