Min värld är Din värld och alla andras värld

Jag tror att både Du och jag kan enas om att varje individ har ett egenvärde. Låt oss då snabbt förpassa oss till ämnet. Dvs vår flyktingpolitik.

Under många år har vi med öppna armar mottagit flyktingar/invandrare utan att ha en fungerande verksamhetsplan. Allt har skett under epitetet ”kommer dag kommer råd”. Dagen kom men råden saknades.

Dessa människor kom ofta från sina hemorter med traumatiska upplevelser i bagaget. Bomber hade briserat över deras huvuden. Barnen kunde inte leka ute. Bostäder raserades. Pappan kanske riskerade att avrättas på grund av politiska eller religiösa skäl.

– Vilket mottagande fick dessa enastående människor i vårt välmående land Sverige?- Öppna armar, javisst! Och bostäder i våra betongghetton från 60-talet där svenska hyresgäster inte längre ville bo. Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är bara några exempel. Det fanns i alla fall inga granater eller bomber över deras huvuden längre. Det kändes kanske som att komma till Edens Lustgård. Mat för dagen, tak över huvudet, kläder på kroppen.

– Men sen´ då.- Är inte detta Eden? Vi kan prata med grannar. Vi äter bra. Jaså, skola. Prestation? Språkkunskap? Måste man det i Sverige? Vi har det ju bra.-

Vi har skolplikt i Sverige. Invandrarbarn går i skola med andra invandrarbarn. Studierna tar stryk. I skolan pratar man hemmål liksom man gör hemma med sin familj. Assimileringen sker långsamt och inte så sällan i destruktiva toner när man blir varse sitt utanförskap. Man strukturerar gängbildningar tillsammans med sina likar för att hävda sig. – Och föräldrarna förstår ingenting, dom kan inte språket och inte kulturen i sitt nya hemland. Men barnen är desamma, lika snälla och fogliga som alltid innanför hemmets dörrar.-

Varje flykting/invandrare, som tas emot i Sverige borde få en sportslig chans. Dom kommer i regel från urusla förhållanden. Vi har möjlighet att erbjuda en spridning av bosättningar i vårt avlånga land och inte samla ihop människor i ghettoliknande förhållanden. Vi är inte Edens Lustgård.

Det är inte fult att ställa krav. Vi ställer krav på våra egna barn och varandra. Varför inte likställa rätten till A-kassa med krav om anvisat arbete med kravet om att invandrare måste genomgå svenskundervisning. Med närvaroplikt.

Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är bara några exempel, som sagt var. Det finns en rotlös andra generation. En frustrerad. Och med all rätt. –
Vi vill alla bli sedda som någon och inte känna oss genomskinliga.-

Inga Lill

—

Andra bloggar om: flyktingpolitik, invandrare, flyktingar, Sverige, Edens Lustgård, Rosengård, Rinkeby, Bergsjön, Språkkunskap, A-kassa, svenskundervisning, hemmål, politik, barn,