Vår Emma fick i fredags sitt första epileptiskt anfall.
Maktlösheten man känner när en livskamrat som följt med Inga Lill och mig i över 16 år är svår att beskriva. Man vill så gärna hjälpa, lindra, ja göra något.
Men man kan bara med tårar i ögonen följa med hennes kamp.
Nu den här gången gick det till slut bra även om hon inte riktigt verkar ha återhämtat sig helt.
Tack för övrigt Djursjukhuset i Malmö för råden över telefon.
—
Läs även andra bloggares åsikter om Djursjukhus, Emma, hund, livskamrat, epilepsi
Vi håller tummarna för att Emma piggar på sig!
Sexton år…
Jag hoppas att min Mumma blir lika gammal!
kramar från Mumma och mig
Pingback: Gester…med ord » Blog Archive » Två gråtande hjärtan vakar och älskar